Vågar inte lita på någon. Som om alla så småning om vänder mig ryggen... Kanske inte förtjänar annat. Varför, det kanske någon kan förklara. Men det gör ont iaf.

Riktigt ont- när ens livs kärlek, den enda kärlek- när hela hjärtat krossas- antar det blev en hämd större än jag trodde. Värre än jag kunde hantera.. Och jag dog så många gånger, på så många olika sätt. Att jag inte ens känner igen mig själv...

Kämpar med så mkt just nu, behöver lägga saker åt sidan och bara finnas här och nu. Lägga ner, lägga av. Kämpa på. Kanske blir det en dag lättare att vakna... Att andas, att somna- att skratta och kanske kommer det en dag när tårarna inte gör lika ont- kanske kommer det en dag- när jag kan förlåta, förstå. Kanske kommer den dagen...

Byta nr, byta allt. Packa ihop och börja om där vid vägen- där du lämnade mig. Där jag lämnade mig själv. Kanske kan jag hitta nya vägar- för den här leder mig mot en avgrund-

Men det är svårt när man inte orkar leva alla gånger- fast att det egentligen bara är det jag vill! Det är inte så lätt, om ni visste skulle ni nog förstå... Säkert klandra, säkert skylla- säkert må bra i det som gör mig illa? För så har jag lärt mig, att människor ofta fungerar. Jag har haft fel ibland och varma fina ärliga människor har stått vid min sida och hjälpt mig orka- står fortfarande kvar- lyssnar och skäller, talar om och ger råd- men låter mig alltid vara- den jag är! Aldrig någon annan- glömmer aldrig, kommer alltid ha en plats i mitt hjärta- jag är oerhört tacksam.

Ska räkna dagarna. Ska hålla mig borta- får se hur det går. Behöver en starkare kraft för att orka och för att inte ge vika och ikväll ska jag viska ut i natten och kanske blir jag hörd.

Kanske är jag iaf så illa däran att jag är villig att försöka. För trotts allt- gör det för ont. Alldeles för ont. Önskar du såg det. Och jag saknar en arm runt mig, värmen i dom kyligaste, kallaste stunder. Du borde dela mina, jag dina- du borde se allt det fina för det finns mkt mer att se. Som du missar och som jag missar. Idag ska jag hålla mig, i morgon med- du får inte göra mig så här illa. Du får inte döda mig så här.

Har få vänner, dom flesta var inte ens vänner... Dom som är kvar, kan jag lita fullt ut på- skulle aldrig någonsin svika, spela på mina känslor eller ens försöka. Dom skyddar mig och mitt hjärta. Två st. Som en mur i mitt eget krig och kanske en dag kan jag bli någonting som är värt att behålla... Kanske kan jag stå där för dom, lika stark och vacker som dom gjort för mig mina fina starka underbara vänner!

Min kärlek och min lojalitet är svårt att få- omöjligt nästan- men när jag gett det. Kämpar jag, ger inte upp- släpper inte- inte ens när mitt eget liv rämnat.

Det gör ont- att veta att kärleken jag fick, var lika svag som den sköraste tråd och så lätt gav den vika- det gör ont att veta... Ändå slår jag mig själv blodig.

Jag måste leva- jag måste ge mig själv den tid, även om det gör ont, att försöka leva.

Vart jag mig än vänder. Så tycks det finnas någon som vill hugga mig i ryggen... Klarade alla- så många. Du var den som fick mig att falla.. Att ge upp. Du dödade mig- det var du som tog det sista.